Internationellt erkänd. Rosa Taikon har haft fler än 400 utställningar, i Sverige och utomlands. Hon har erhållit ett flertal stipendier, varav några ytterst prestigefyllda. Representerad på ett flertal museer i Norden och världen över räknas hon till en av Sveriges främsta silversmeder.
Foto: Robert Sandström
Livslång kamp till synes utan slut
Några veckor innan Rosa Taikon, en av Sveriges internationellt mest kända silversmeder, skulle fylla 80 år, sommaren 2006, reste jag med tre frågor i huvudet till hennes hem i Ytterhogdal i Härjedalen.
• Kampen
• Silvret
• Framtiden
– Tag E4-an norrut mot Bollnäs och Färila. Vid Tönnebro svänger du av till höger mot Kårböle. Efter värdshuset kommer en bro, kör ytterligare några kilometer tills du ser vägskylten till Flor. Sväng höger, jag bor i det bruna huset med blå fält ovanför fönstren …
Här residerar Rosa Taikon och så vackert och gediget som hon bor i dag är det svårt att fatta att hon föddes i ett tältläger och växte upp i tält och husvagn. 467 år skulle det ta innan zigenarna slapp gettona och Rosa och hennes syster fick vänta till början av 60-talet innan de som första romer i Sverige fick hyra egen bostad.
Själv ser hon sig som ett maskrosbarn och trots att livet inte har varit lätt skulle hon inte ha velat leva sitt liv på ett annat sätt..
– Livet danar oss, och det har gjort mig ödmjuk. Visst har livet varit hårt, och inte var det någon dans på rosar att bara kunna värma sig vid en plåtkamin i ett tält när kölden bet som värst. Jag minns än i dag isen på tältduken …
Drägligare boende
Även om Katarina och Rosas kamp till slut skulle medföra ett drägligare boende för zigenarna ser hon ännu inget slut på kampen mot fördomar och förtryck. 84 år gammal står hon ännu på barrikaderna och det finns knappast ett massmedium som inte skriver om hennes oförtröttliga kamp. Tv-intervjuerna avlöser varandra och Ordfront magasin porträtterar henne i senaste numret (nr 6/2010).
– Jag är både stolt och glad över att min syster Katarina pryder omslaget på en bild där hon i glädjetårar just fått beskedet att italienska romska barn skulle få stanna i Sverige. Året var 1968 och hennes man Björn Langhammer tog bilden.
Rosa och Katarina fick lära sig läsa. Räknandet var det sämre med, inte så konstigt med bara tre veckor i sommarskola.
Rosas far, Johan Taikon, förde en livslång kamp för att barnen skulle få lära sig att läsa och skriva. Han förstod vikten av att ha ett språk och kunna göra sig förstådd.
– Vi fick ju aldrig stanna mer än tre veckor på samma plats, sedan kom polisen och körde bort oss. Men pappa lyckades ändå få rektorn för skolan i Frösön att lära oss ABC. Där fick vi också vår första bostad, med hjälp från en kapten på A4 där pappa var förtennare.
– Att vatten kunde komma genom en kran i väggen var något helt fantastiskt för mig som burit vatten i kopparhinkar hela mitt liv …
Skrivkunskaperna räckte, även om de var knappa och Rosa heller aldrig skulle hinna lära sig de fyra räknesätten. En brist hon är medveten om än i dag.
– När jag sålde garn i en affär fick jag räkna hekto för hekto. Köpte kunden fem hekto så lade jag ihop två och två. Om garnet kostade tre och femtio blev det tre och femtio plus tre och femtio. Det blev sju kronor och två hekto. Sedan lade jag till tre och femtio och tre och femtio, det blev sju kronor till. Då hade jag fjorton kronor, plus tre och femtio till. Det blir sjutton kronor och femtio öre.
Butiksägaren trodde knappt sina ögon. Då hon förklarade att det fanns ett enklare sätt att räkna förklarade Rosa helt lugnt:
– Det har jag aldrig fått lära mig. Men det viktigaste är väl att det blir rätt?
Det var det, och Rosa fick behålla jobbet.
Sju sociala reportage
Katarina lärde sig bokstäverna mycket väl och strax hade hon skrivit sju sociala reportage i bokformat. 1970 skrev hon tillsammans med Thomas Hammarberg, i dag Europarådets kommissarie för mänskliga rättigheter, ”Förlåt att vi stör!” om zigenska flyktingar.
– Böckerna lästes inte i den utsträckning som de borde ha lästs. Men böckerna betydde ändå mycket och när Katarina började skriva om Katitzi växte stödet enormt. Hennes egna erfarenheter, ofta bittra, och det hon skrev om romernas liv och villkor i Sverige fascinerade både barn och vuxna, säger Rosa.
– Men hon fick bokstavligt talat plikta med sitt liv. Hon ådrog sig en hjärnskada efter en olycka och vaknade aldrig upp mer. Hon dog 1995 efter att ha legat i koma i fjorton år …
Journalisten Karl-Axel Sjöblom, KAS, gjorde några uppmärksammade dokumentärer med Rosa och Katarina. 1963 tog han med sig det filmade materialet till borgarrådet i Stockholm och ställde frågan:
– Är det förenligt med svensk demokrati att svenska medborgare ska bo i en snödriva?
Det var det förstås inte, och frågan började diskuteras på allvar. Katitzi-böckerna, som började skrivas 1963, hjälpte till, men det skulle dröja fyra år till innan zigenargettona försvann.
– Katarina och jag sprang så mycket på departementen och i riksdagen att vi var rädda att de snart skulle tröttna på oss. Men vi visste att kampen var viktig och därför tröttnade vi aldrig. Även om det var motigt emellanåt.
Ambassadgäst
I dag berättar Rosa om zigenarnas liv, och sin och systerns kamp för romers rätt till ett drägligt liv, i skolor, på universitet, i organisationer och på biblioteksträffar. Ett flertal länder har hon besökt och hon har bjudits in till flera av Sveriges ambassader.
– Trots att jag betalade stimskatt redan när jag var nio år fick jag inte gå i någon skola. Vi dansade också och Katarina och jag var med i flera filmer.
– I Ingmar Bergmans film var vi statister och i Singoalla, som filmades av den franske regissören Christian-Jaque, dansade vi. När vi sedan fortsatte med teater lärde vi känna Per Oscarsson. Eftersom vi inte fick hyra var vi än försökte upplät han några rum till oss i sitt hus i Ulriksdal. Han betydde och gjorde mycket för oss, säger Rosa som faktiskt vid den här tiden kunde hyra ett rum i sitt eget namn.
– Jag var gift Videgren och när jag använde mig av det namnet såg de bara att jag var lite mörk. Då sa jag att min pappa var född i Frankrike och då var det inget problem!
Efter fem år i Ulriksdal bestämde sig Rosa och Katarina att det var dags att hyra sig en egen bostad. De kom så att bli de första svenska zigenarna att få bo i hus!
Birkagårdens folkhögskola
På 1960-talet flyttade de till Tyresö. Rosa och Katarina, då 32 år respektive 26 år, fick möjlighet att studera i två år på Birkagårdens folkhögskola.
– När vi åkte buss en morgon till skolan körde vi förbi ett zigenarläger på Ekstubben utanför Stockholm. ”Ska vi nöja oss med att de får bo så här?” undrade Katarina som gift sig med fotografen Björn Langhammer.
– Jag minns att Katarina sa att hon skulle skriva en bok. Och det gjorde hon, säger Rosa och berättar att den fick namnet ”Zigenare” och gavs ut 1963 på Wahlström & Widstrand. Maken Björn Langhammar fotograferade i lägren och därmed fanns det bildbevis på hur zigenarna tvingades leva.
Boken fick en enorm genomslagskraft och den har tryckts i ett flertal upplagor.
– Som sagt, det kom att bli fler böcker av Katarina …
Rosa fick också lära sig att läsa och skriva på folkhögskolan. Musiker var hon sedan barnsben och hon debuterade tidigt som trummis. Hon satt modell för både Sven ”X-et” Erixon och Albin Amelin.
– Men det var silversmed jag ville bli.
I Dagens Nyheter fann Rosa en annons om Kursverksamhetens kurser i Stockholm. Hon sökte och kom in på en 74 timmar lång utbildning i smide. Lärde sig löda och lite om grunderna.
– Kan jag söka till Konstfack nu? undrade Rosa. Rektorn för Kursverksamheten avrådde.
”Den som söker till Konstfack måste ha minst folkskola, konststudier och kanske gått på universitet också …”
– Jag gick hem och grät.
Inspirerad av pappa Johan Taikons silverarbeten gjorde hon ett halsband och ett par manschettknappar. Med dessa i hand gick hon på darrande knän upp till rektorn på Konstfack.
– Visst får du börja här, sa han och jag blev överlycklig. Om jag hade gele i knäna när jag gick dit så flög jag nu nedför trapporna när jag sprang hem och berättade att jag kommit in!
Efter Konstfack följde Konstindustriskolan och totalt kom Rosa att utbilda sig till silversmed i fem år.
– Jag var äldst av alla och kände mig ibland som en mormor.
Förvaltar kulturarv
Av 18 elever är det bara tre – fyra som praktiserar sitt yrke i dag. Ingen har nått tillnärmelsevis så långt som Rosa Taikon.
– Förutom att jag förvaltar ett kulturarv är det ju en enorm upprättelse, säger Rosa.
Mina funderingar under bilresan till Härjedalen kretsade kring kampen, silvret och framtiden. Samtalet kom att beröra det mesta och sakerna gick in i vartannat.
Kampen är utan tvekan intressantast, och den vittnar om vilka starka kvinnor Rosa och Katarina var. De bröt mark och lyckades ge svenska zigenare ett drägligare liv.
– Betyder det att kampen är över?
– Ingalunda! Fördomar är inte lätt att bryta ned. Det tar förmodligen några generationer till innan zigenare – eller romer som de i dagligt tal kallas i dag – är fullt accepterade. Om de nu någonsin blir det?
– Jag vill förstås tro det, och hoppas att det blir så en dag. Men min generation hinner nog inte uppleva det …
– Men det är mycket kvar att göra. Tag bara skolan som exempel. Vi måste låta föräldrarna också att gå i skola, så att de kan hjälpa sina barn.
– Vi måste förstå att det är skillnad på romer och romer också. Några accepterar inte att deras döttrar sitter i en skolsal sida vid sida med en pojke. De kan heller inte hjälpa sina barn när de kommer hem och frågar något så enkelt som varför ”göra” stavas med ”g”, men uttalas med ”j”.
– Hur ska de kunna förklara det när de aldrig har lärt sig språket?
– Det är också skillnad på svenska zigenare och till exempel finska romer. Förtrycket förenar oss, men vi är en etnisk minoritet medan resandefolket är en social minoritet. Vi har därför inte samma historiska rötter och vi talar inte samma språk.
Mycket kvar att göra
– Så visst, det är otroligt mycket kvar att göra.
– Eftersom jag inte har några egna barn hoppas jag att något av mina syskonbarn ska föra arvet vidare. Min systerson Stefan Paul är på god väg och arbetar som konstnär i silver, trä och sten.
– Men han saknar tålamodet att löda fast kula för kula på smyckena. Kanske tar någon annan upp tekniken?
Rosa äger inget av vad hennes far smidde. Enligt zigensk sed ska skatter följa med ägaren i döden. Deras gravar har därför grävts upp mer än en gång. Rosas egna smycken finns dock i mångas privata ägo och i ett flertal museer världen över. Det vackraste av dem alla vilar i tryggt förvar och ska gå i arv till Katarinas barn.
– Det är upp till dem om de vill behålla smyckena eller sälja dem. Det lägger jag mig inte i, utan nöjer mig att ge dem det i arv när jag en gång är borta.
Fotnot: Katitzi-böckerna har översatts till ett flertal språk och filmatiserats. I slutet av november sattes de också upp som teater på Folkteatern i Göteborg.
2008 kom ”E Katitzi” i första översättningen till romani chib av Katarina Taikon första bok ”Katitzi” som utgavs 1969. Boken har översatts till romani av Hans Caldaras som också skrivit den självbiografiska boken ”I betraktarens ögon”. Han arbetar också politiskt med romska frågor.
Robert Sandström
Fakta: Katarina Taikon (1932–1995) debuterade 1963 med debattboken ”Zigenerska” och gav ut ett tjugotal böcker i vilka hon förde en aktiv kamp för romernas rättigheter.
Läs också:
Romernas situation öppnar för projektpengar
Romerna för en tidlös kamp i tiden
Kontakta alltid oss först om Du vill publicera, enligt gällande upphovsrätt.
RSSEj medlem? Registrera dig.
Kommentarer